Insikt
Kategori: tankar
Alltid har jag varit en sån person som har strävat efter att få människor i min omgivning att må bra. Tänkt på andra först och mig själv sist och försökt "anpassa mig" efter dessa andra. Smält in som en kameleont och tagit en naturlig plats i bakgrunden.
Jag skulle vilja beskriva det hela med att jag har en sorts "känselspröt". Dem känner hela tiden av situationer och personers sinnesstämning. Läser och analyserar, sedan formar jag min person efter hur jag tolkat signalerna. Många gör nog det här i liten skala utan att tänka på det. Själv gör jag det i alla fall oftast omedvetet och egentligen tycker jag att det är en ganska bra egenskap. Men inte alltid. Inte när det går för långt. Inte när man ändrar för mycket av sig själv för att passa in.
Jag skulle vilja beskriva det hela med att jag har en sorts "känselspröt". Dem känner hela tiden av situationer och personers sinnesstämning. Läser och analyserar, sedan formar jag min person efter hur jag tolkat signalerna. Många gör nog det här i liten skala utan att tänka på det. Själv gör jag det i alla fall oftast omedvetet och egentligen tycker jag att det är en ganska bra egenskap. Men inte alltid. Inte när det går för långt. Inte när man ändrar för mycket av sig själv för att passa in.
Nu har jag alltså kommit till insikt om att jag har anpassat mig på det här sättet så det har gått för långt. Inte så att jag ändrar personlighet, för jag är alltid jag, men jag "offrar" det jag vill för att andra ska få igenom sin vilja. Jag har dessutom alltid tyckt att det har varit okej. Nu börjar det bli tröttsamt. Det börjar sätta sina spår.
Själv tycker jag att jag är en ganska snäll oftast lugn person. Rätt bra egenskaper det med. Jag är dock ingen dörrmatta, verkligen inte för jag säger ifrån om jag tycker något är fel och jag kan också bli riktigt förbannad om det behövs! Men det är nog lätt att bli överkörd med den personligheten, så jag måste lära mig att TA PLATS!
Hej då självömkan - hej jag!
